Det här är Jenny Thorstensson, jag träffade henne under lunchen på den sista utbildningsdagen (av tre) på kursen i kris och krisstöd på Sverigehälsan i Malmö. Hon är socionom i grunden och jobbar idag som familjebehandlare på socialtjänsten på Malmö stad i östra Malmö och främst Rosengård. Hon jobbar stöttande mot barn och familjer i utsatta situationer. Hon visste att hon ville jobba behandlande direkt efter sin examen. Hon började på timmar och sen på vikariat som ledde till fast tjänst. Nu har hon jobbat i snart 9 år med olika målgrupper och gått olika vidareutbildningar.

Om du är jobbar/vill jobba mot barn och familjer rekommenderar vi vår utbildning Familjebehandling med KBT.

Hennes jobb handlar i grund och botten om att vara stöttande i olika rörigheter som kan uppstå i familjer. Ibland kan det handla om skolproblematik och stöttning till föräldrar när det inte fungerar optimalt i hemmet. De innefattar också omhändertagande av barn och att stötta barn som blivit omhändertagna av socialtjänsten. Hon jobbar också med att jobba hem barn som varit placerade. Utöver det har också barngrupper med barn vars föräldrar har det som kallas känslomässig sjukdom. Ofta är det barn till föräldrar med missbruk eller psykisk ohälsa eller som har fått bevittna våld hemma. Där jobbar de manualbaserat med att skuldavlasta barnen. De får veta att de inte är ensamma om att vara i sin situation och att det inte är deras fel att situationen är som den är. Det är deras föräldrar som har den känslomässiga sjukdomen och det i sig är inget fel eller skamfullt heller. Jenny beskriver det som väldigt givande att jobba med barn på det här sättet och säger att det är ganska ovanligt med sådana grupper då det oftare organiseras stödinsatser mot vuxna och föräldrastöd. I stödgruppen försöker hon få barnen att känna att det är okej och att det inte är något fel på barnet eller deras familj och att det finns andra familjer i samma situation. Hon tror att människor ofta gör sig väldigt ensamma med sina problem.

”Det som händer hemma bakom stängda dörrar det skäms man för. Både som vuxen och barn. Man tänker att alla andra är normala och har det bra men så är det självklart inte.”

Jag frågar vad hon tycker om utbildningsdagarna av varpå hon svarar: “De har varit fantastiska, jag är jätte- jätteglad att jag fick möjlighet att gå här. Dels för att jag tycker att ämnet är så otroligt viktigt. Kriser stora som små – akuta och långvariga. Just kombinationen av att verkligen få hands on -material av saker man kan göra när en kris uppstår och få förståelse för vad som händer i kroppen. Det fysiologiska – att något händer i hela ens system vid en kris eller då ett trauma uppstår. Det har varit matnyttigt på många plan.”

Jenny satt och pratade med en kursare från socionomprogrammet som av en slump också går kriskursen tidigare under lunchen. De sa att om de valt en utbildning idag så hade de troligtvis satsat på socialpedagogprogrammet på till exempel Sverigehälsan istället för socionomutbildningen på universitetet. Hon säger att hon föredrar att få information på det sättet. När det är en mer hands on approach. De som undervisar är ofta yrkesverksamma inom det område de pratar om, även om socionomprogrammet var jättebra så känner hon att soc. ped. verkar mer förankrat i verkligheten och man möter personer som säger “prova detta” eller “gör så här i den situationen”. För de har vart där och upplevt det och på så sätt får man mer än det teoretiska.

“Maria och Jonas är perfekta i rollen som föreläsare”

Hon berömmer också Jonas och Maria som hållit i kriskursen. Maria har hållit i förmiddagarna och Jonas eftermiddagarna. Maria har gått igenom mycket av det teoretiska som vad en kris egentligen är. Jonas har sedan behandlat det som händer i kroppen, de fysiologiska reaktionerna och vad som händer när det sympatiska och det parasympatiska nervesystemet kickar igång och begrepp som baslinjen och hur man tar sig tillbaka till den och vad som händer när man hamnar i det som kallas fight och flight och vad som händer om man stannar i det tillståndet för länge mycket mer. Dagen efter handlade om vad man kan och bör göra när man möter en person i kris och sen har det också varit som ett levande forum där man hela tiden kan ställa frågor utifrån olika exempel som folk haft med sig från sina alla olika verksamheter.

Maria och Jonas, utbildare i kursen Kris och krisstöd - Sorg och kris i Malmö och Stockholm

Maria och Jonas, utbildare i kursen Kris och krisstöd – Sorg och kris i Malmö och Stockholm

Det har varit positivt att alla deltagare har olika bakgrund. Jenny möter människor under behandling och har långvarig kontakt och då handlar det ofta om långvariga kriser som de på något sätt fastnat i. En förälder vet exempelvis att ens barn kommer bli omhändertaget men krisen blir inte mindre för det. En kvinna som sitter bredvid Jenny i salen jobbar på akuten, hon möter naturligtvis direkta och väldigt oförutsägbara kriser.

 

Ett exempel som Jonas tog upp igår var hur djur använder skakningar för att hjälpa sig själv tillbaka från ett trauma. När de är med om en kris så kan de hamna i ett tillstånd där de fryser och spelar döda. För att luckra upp det så börjar deras kropp skaka och de andas på ett sätt som för att reparera sig från det som hänt. Detta har man sedan simulerat på människor. Man har utformat behandlingsmetoder som skakar ur traumat ur kroppen i och med att det är frusna känslor som man inte hanterat och som sedan satt sig i muskulaturen på traumatiserade personer.

Hos många djur finns det som inbyggd funktion, klicka här för att se hur det ser ut för en isbjörn!

Hon förklarar hur vår hjärna ser ju innerst inne likadan ut som den alltid gjort i alla fall sen miljoner år tillbaka. Sen kommer ett lager där det är lite mer avancerat och sen det yttersta ganska nya där det logiska tänkandet sitter som lägger av vid en kris. Det är liksom inte så konstigt att man bara blir knas när akuta kriser eller trauman händer. Det är kroppen som stänger av det som inte behövs.

Jag avslutar med att fråga Jenny vad hon kommer ta med sig från utbildning och hon svarar:

“Att alla kan vara en krisstödjare! Vi behöver inte alltid behandla och fixa och laga. Det allra viktigaste är att bara vara en medmänniska man behöver inte alltid tänka efter vad man borde göra eller följa manualen. Alltså när krisen känns som tuffast eller i direkt kris är det viktigaste att finnas bredvid, därefter kan man börja med det andra.”

Vill du gå vår utbildning i kris och krisstöd – sorg och kris kan du anmäla dig och läsa mer här!